Kenzie

Alla inlägg under april 2015

Av kenzie - 30 april 2015 14:05

Det är något som ibland kan vara intressant inser jag...

För 1-2 veckor sedan fick jag höra ett rykte när vi var ett gäng nere på grusplanen med hästarna.
Nu funderar jag lite på detta. Och ser ett mönster som har pågått en period. Ni vet när man upptäcker ett nytt beteende. Ex. duscha varje kväll istället för 2-3 dagar i veckan...

Nu lägger jag ingen vikt i detta, för jag vill också ha en förändring. Och för att rykten är just rykten tills motsatsen är bevisad! Men lite lustigt är det allt att jag redan då fick höra att vi skulle separera. Nejdå svarade jag och i förrgår fick jag ett sms från Per att han inte ville mer. Jodå, det kom på sms...
Vilket jag svarade på, att det är nog allt det bästa då ingen av oss mår bra. Och att olikheten är på tok för stor mellan oss. Jag och barnen kommer bo kvar här då det bara är vi som umgås med de som bor här runtomkring. Och det praktiska sk. lite tyngre manliga uppgifterna verkar redan lösta. Jag har uppenbarligen många runt mig som är villiga att låna ut en hjälpande hand.

Hö finns till bra pris hos grannarna, plus sällskap till Nicke och ved kan fås levererad till gårdsplan för en överkomlig summa.

Bor det en man med en kvinna, så är det ingen som erbjuder sin hjälp. För då finns det en man i huset som förväntas sköta den biten och ta hand om skötsel och underhåll utomhus. Men en en kvinna som bor själv, henne hjälper man. Underbart med snälla människor i sin direkta närhet.

Visst känns det även sorgligt, men två människor som inte kan kommunicera, kan inte leva tillsammans. Vi var helt enkelt inte rätt för varandra. Trots min värk, vill jag att det händer saker. Jag mår bra av liv och rörelse runt mig, förutom de dagar då värken gör mig sängliggande. Och jag hoppas Per hittar det han söker och mår bra utav. Och att vi ändå kan växla några ord när vi ses framöver. För vi båda har del i att det inte fungerar, jag skyller verkligen inte detta enbart på honom!

När jag skriver i min blogg, då handlar det ju om hur jag mår och känner. Alltså min sida av det hela och hur jag upplever saker och ting. Han känner på ett sätt och jag på ett. Det är aldrig ens fel att två träter!

Så ja, vi har tillsammans bestämt oss för att gå åt varsitt håll...efter ett sms.

ANNONS
Av kenzie - 30 april 2015 03:43

Dagen har varit bra. Som alltid dagtid, går jag en promenad med alla 3 hundarna. Vilket jag även gjorde imorse. Helena plockade upp Nicole vid skolan och kom in på en kaffe när hon lämnade av henne här hemma. Och när hon hade hämtat Erick på dagis, tog vi oss alla ner till grusplanen. Jag gick med Helenas 3 barn och hon o Nicole red.
Idag stod det hoppning på deras ridschema. Det slutade med att de bytte häst med varandra. Helenas häst Freja är ett snabbt och energiskt sto, så Nicole hoppade henne. Freja har krånglar lite det senaste och Nicoles hoppteknik har blivit riktigt bra. Så hon var lite övertydlig med händerna idag, så att Freja inte bromsas upp mitt i hoppet. Till en början krånglade hon för Nicole med, men sedan flöt det på riktigt bra faktiskt.

Undertiden red Helena Nicke, fungerade fint. Men han testar lite, skall inte galoppera direkt när han blir ombedd.

Jag underhöll barnen genom att sparka boll med dem, riktigt kul faktiskt!

Helenas man Patrik kom förbi en sväng för att säga hej och prata lite. Precis så som jag själv vill ha det i ett förhållande. Efteråt hade han kaffe och smörgåsar klara till oss alla, eller inte alla. Barnen slapp kaffet ;) Så vi fikade, tjötade och skrattade lite till.

Efter det åkte vi in till stan, köpte spån och kraftfoder .

Väl hemma blev det ännu en promenad med alla 3 hundarna samtidigt, jag har inga problem med att ta dem alla i koppel på en tur. Men det är jag också ensam om att göra. Det är ju krångligt och besvärligt...

När allt var klart med stallet, så tog jag och Nicole småhundarna och gick en långpromenad. Helena hängde på med deras ena hund. När vi kom hem hade det mörknat. Men vad skönt att vara igång med motionerandet igen! Känner mig nöjd att jag har sparkat igång mig själv igen :)

Jodå, småtjejerna har koppel ;) Flexi, syns knappt.

Alla bilder är tagna med mobilen, så kvalitén är därefter.

ANNONS
Av kenzie - 29 april 2015 00:31

Jag lyser med min frånvaro. Värken har och är besvärlig, så min energi har gått åt till att hitta guldkornen i vardagen. Bestämde mig för att göra mig själv gladare och piggare för en vecka sedan. Lägga min lilla energi på de människor som peppar mig och lyfter mig när det är extra tufft. Att bryta ett mönster som pågått länge.

Det hela började egentligen med en överraskning i förra veckan. Min älskade dotter och finaste vän hade bakom min rygg planerat detta. Dom ville göra något för mig då jag lidit av värken och sömnbristen en längre period. Och jag hade ingen aning om vad som väntade. Först åkte vi till ett ställe här i Värnamo där jag fick en helt fantastisk massage! Speciellt framtagen för oss med fibro. Behandlingen avslutades med en ansiktsmassage. Då höll jag på att somna, otroligt avslappnande!
Fick med mig en flaska av oljan som användes och tips på hur jag själv kunde massera.

Efteråt tog dom med mig till en restaurang, där vi åt som tokar av buffén. Plus efterrättsbuffén ;)

Detta värmde mitt hjärta och sinne otroligt mycket, och ännu bättre...min sömn ligger nu på 4-5 timmar per dygn istället på sin höjd 3. Kommer göra om denna massage någon gång då och då.
Jag är så tacksam över de underbara människor som jag har i min omgivning, som sjuk behöver man få känna sig lite uppskattad ibland. Och framförallt omge sig med människor som stärker och lyfter en <3

Så med lite fler sovtimmar kände jag, att nu jävlar! Nu är det nog. Jag vill ha ut något av livet. Tv-soffan och tv:n får inte vara den största delen när man är en familj. Jag vill leva genom verkligheten, inte genom andras liv i tv:n. Vad göra? Nummer ett, bryta mönstret. Nummer två, motionera. Nummer tre, vitaminer. Nummer fyra, umgås mer med de som lyfter mig. Nummer fem, välja var jag lägger min energi. Etc etc, listan är lång. Men enbart positiv. Jag skall återta min hälsosamma vikt! För usch vad detta soffhänget har gjort mig förslappad :(

Trots min värk var jag väldigt aktiv då jag bodde inne i Värnamo. Jag saknar det. Jag mådde bättre när jag rörde mer på mig. Det var ofta pyssel med hus, hem och trädgård då. Vilken underbar ordning, allt hade sin plats och ställdes tillbaka där det togs. Men det är så mycket enklare när två personer som lever tillsammans, vill ha samma ordning. Inga bråk om för mig så självklara saker.
Redan när barnen var små fungerade den biten, när Philip föddes var jag 24 och deras far 21. Vi målade om huset, tomten var alltid i ordning. Vi gnatade aldrig om vem som gjorde vad. Vi gjorde det mesta tillsammans. Båda städade och höll ordning. Sedan var det andra saker som gjorde att vi gick isär. Men än idag kan vi prata med varandra, vi tycker inte alltid lika. Men har egentligen aldrig bråkat.

Så den senaste veckan har jag börjat återgå till den personen jag vill vara och mår bra av att vara. Jag både cyklar och promenerar. Visst tar det emot och det gör ont, men jag känner sakteligen mig något piggare. Jag har beställt hem en massa olika fröer, skall se till att rabatterna blommar här. Vill ha det fint, försöka få mig själv att trivas i min ensamhet på dagarna. Få något vackert att titta på när jag är utomhus :)

Tyvärr har jag inte ridit något större alls, hjälpte Nicole när hon var på Teneriffa. Bubbas har jag inte ridit på över 2 månader nu. Han har så mycket uppdämd energi, så jag vill inte utsätta mig själv för en eventuell avåkning igen. Fick så fruktansvärt ont i ryggen när han bockade av mig. Och den intensiva smärtan satt i alldeles för länge. Och så länge hans husse inte sätter igång honom, kommer heller inte jag upp i sadeln. Får låna Nicke någon dag, för jag saknar mina och Bubbas turer något alldeles förfärligt :( Men, men...jag löser inte en igångsättning av en överaktiv stor häst själv. För min kropp klarar inte det :(

Med Nickes vikt är vi på väldigt god väg, han börjar bli riktigt fin! Detta med maten har det varit stora diskussioner om här hemma. Så en gång om dagen delar jag på hästarna och Nicke får sin vägda giva och Bubbas får ett lass hö. Vi vill ha på ett sätt och detta har fått bli lösningen. En lättfödd häst kan inte få enorma mängder. Och så underbart att se hur Nicke har blivit uthålligare och piggare nu när han börjar bli fin i kroppen. Nu står han på en giva som är helt rätt och vi behöver inte dra ner mer, så härligt! Nästa steg att jobba mot är att han skall få mer muskler på rumpan ;) Nicole gör ett fantastiskt jobb med sin häst. Trots att skolan i perioder tar knäcken på henne, ser hon till Nickes bästa. Jag är så stolt över henne <3

Det kommer ske fler förändringar. Men inget jag vill ta upp nu.
Men som jag känner, livet är för kort för att inte levas. Och med ett så begränsat liv som kroniskt sjuk, vill jag ta tillvara på det livet erbjuder. Som dessa enkla, men underbara ting. Inget kostsamt, men så givande. Att öppna ögonen igen, insupa det vackra. Stanna upp, titta och lukta. Lyssna och prata. Vara mer med människor som får mig att leva upp och få annat än min värk att tänka på.

Livet går inte i repris <3

Av kenzie - 20 april 2015 00:25

Så i lördags åkte jag och Nicole till Gislaved för att gå på kattutställning. Åh vad många fina katter det finns! Och som vi saknade Cookie när vi såg alla dessa godingar. Blev väldigt positivt överraskad över hur harmoniska alla katter var där. Dom såg inte det minsta stressade ut över att vara på utställning. Burarna var så fint smyckade och komforten för de fyrbenta var viktig.

Slänger upp ett helt gäng bilder som jag tog med min mobil.

Av kenzie - 14 april 2015 03:13

Återigen har jag gett upp en god natts sömn. Stängde ner allt och släckte vid 24. Nu är klockan 02:43 och jag gav upp. Blir tokig av att ligga o vända och vrida på mig. När tystnaden och mörkret kommer blir värken än mer påtaglig. Måste skaffa mig en ljudbok och testa, kanske kan ljudet av någon som berättar en historia får mig att slappna av något. Ikväll testade jag även att ta två starka tabletter i hopp om att få somna. Tji fick jag!

Så jag bloggar lite istället. Veckan har gått häpnadsväckande fort. Trodde det skulle gå jätte segt när Nicole inte var hemma. Tyvärr har jag inte kunnat rida Nicke så mycket som jag hade velat. Tack för det min käre ovän Smärtan!

Känner att Per har bjudit till lite extra och det gör mig väldigt glad! Det har inte varit så tyst som jag var rädd att det skulle bli utan dottern hemma. Städningen här hemma har inte blivit av, men det kräver jag heller inte att få hjälp med. Är väldigt glad och tacksam över att han har handlat och skött den biten istället nu när jag är såpass dålig som jag är. Uppskattar bara en sådan sak som att få en kopp kaffe efter maten serverad, vi är väldigt olika personligheter, men känner att han har varit omtänksam denna veckan. Den biten jag har känt att jag saknat. Det gör mig varm i hjärtat <3 och gör att det blir lättare för mig att hantera smärtorna och sömnbristen.

Imorgon, eller rättare sagt idag åker jag till Landvetter för att hämta hem min lilla skatt <3 Har saknat henne otroligt mycket, samtidigt som jag har varit väldigt lycklig för hennes skull. Har fått så fina bilder och uppdateringar från resan. Hon har verkligen haft en underbar semester på Teneriffa!

Mina föräldrar kommer också upp till Landvetter så att vi kan ta en fika tillsammans innan vi åker hemåt igen. Förhoppningsvis följer även Philip med :) Per blir hemma och ser till alla djur. Enda nackdelen som jag ser det med att ha djur, någon måste alltid stanna hemma. Men fördelarna väger upp det och jag kan inte tänka mig ett liv utan våra fyrbenta familjemedlemmar!

Nu skall jag strax göra ett nytt försök att få sova en liten stund. De senaste 2 veckorna har jag snittat 1 timma per dygn. Gissa om jag mår pyrt...
Men skall inte klaga för mycket, det kunde varit värre...eller?
Det finns de som har det tuffare, men att ha ont i stort sett hela kroppen 24/7 och pga sömnlöshet inte få någon vila. Så känner jag mig mer död än levande på dagarna. Vill så mycket, men orkar ju fan inget. Det är inte att leva, det är att existera utan mening känns det som. Tur att jag har min älskade familj, för utan dem kunde jag lika gärna skita i detta. Tragiskt men sant...

Och ingen sadel har jag, så ridturerna verkar utebli ett tag framöver, även om min värk skulle tillåta en tur. För som sjukpensionär hostar man inte upp en 6000:- för en begagnad westernsadel bara sådär. Har hittat ett par stycken, men dessa har kostat runt 8000-10000:-
Så jag får väl titta på när Nicole rider Nicke istället. Inte fy skam iofs då hon bara blir duktigare och duktigare i sin ridning. Dressyrlektioner gör verkligen susen. Väl använda pengar!

Saknar min lille kompanjon och våra turer tillsammans, underbara häst! Och jag tror att han saknar det lika mycket som mig <3

Av kenzie - 10 april 2015 02:15

Nicole är på Teneriffa och gottar sig, så passar Nicke ;)
Trots att jag mår som jag gör, så ser jag till att han får sin motion. Har man valt att skaffa djur, får man alltid sätta sig själv i andra hand. Som mamma är man ju redan van vid detta, så inget nytt för mig att bita ihop och ge den som inte kan själv, den omsorg den så väl behöver. Lika med hundarna, dom sköter inte sig själva på dagarna, hur ont jag än har, måste dom ut. Småtikarna är lättare, de dagar då jag är riktigt dålig kan jag sätta mig på trappen medan de härjar i trädgården. Men den store vägrar göra tvåan på tomten, så där gäller 2-3 promenader innan husse kommer hem och tar resterande rastningar.

Nicke får nöja sig med skrittrundor nu när hans matte är iväg, igår blev det en runda på en och en halv timma. Och idag dryga timmen tillsammans med Helena och Freja. Helena visade en för mig ny runda. Riktigt fin sådan. Mycket varierande terräng och på ett ställe delade en liten bäck av stigen. Det hade gått att gå över, men den skulle hoppas tyckte Nicke. Gick bra, för Helena hade förberett mig på detta. Han hade gjort likadant när hon och Nicole red rundan ;) Underbara tokhäst!

När jag kom in från stallet stod Per och förberedde middagen, så jag satte mig vid köksbordet och höll honom sällskap i köket. God mat blev det och jag kände mig omhändertagen och glad <3

Av kenzie - 7 april 2015 14:12

Lite bilder från den senaste tiden kommer i detta inlägget.

Ramlade idag, säkert 2 år sedan senaste gången. Då hände det oftare, vid ett tillfälle slog jag upp haken så det började blöda. Men man glömmer, minns inte alltid allt som sades på Smärtmottagningen. Det har varit så många besök och läkartermer, ord man inte alltid förstår.

Nu har jag mått riktigt dåligt i 2 veckors tid och att jag ramlade igen kändes mycket olustigt, så ringde smärtmottagningen. Efter ca 45 min. ringde min läkare som satte diagnosen whiplash med sekundär fibromyalgi upp mig. Han lugnade mig lite och friskade upp mitt minne, min fibromyalgi är svår. Jag har ju fått göra flertalet magnetröntgen med resultatet, plack på hjärnan. Detta är något som MS patienter har och därför gjorde de en massa tester och även ryggmärgsprov för att utesluta just MS. Syntestet visade att mitt vidvinkelseende är försämrat och likaså balansen. Och så förklarade han, som han sa att han hade gjort tidigare, att Fibropatienter är mer benägna att ramla. Kanske borde vi öka min morfindos också...hm...jag vill ju bli av med den :( Vågade inte säga att jag försökt trappa ner 5 mikrogram. Vi pratade även lite om hur mitt liv såg ut idag då han frågade om hur jag hade det med hjälp i hemmet. Berättade att jag hade en ny sambo. Min fd. har han ju träffat ett par gånger. Vi hade ett möte efter att min diagnos blev fastställd där han ingående förklarade för min fd hur det är att leva med konstant värk och hur han kunde hjälpa mig att må så bra det går. Hans förklaring var att, tänk dig att du lever med svår träningsvärk i hela kroppen, dygnet runt. Då kanske du har lite förståelse för hur Pernilla har det. Att han tog den jämförelsen var pga att ex:et alltid har varit ett träningsfreak, så ordentlig, grym träningsvärk har han själv upplevt. Sedan avslutade han vårt samtal med, Pernilla du måste inse att du är sjukpensionär av en anledning. En svår sådan, du har värk dygnet runt och jag kan bara hjälpa dig att lindra den. Stöd, förståelse och uppmuntran måste de dina hjälpa dig med. Och framförallt, var rädd om dig!

Känner mig lugnare, men ändå frustrerad då livet är så motigt när det gör ont precis hela tiden. Och jag är så less på människor som sitter på sina höga hästar och dömer sådant de inte vet ett skit om!

Nu skall jag ta bilen den korta biten till min fina granne som skall bjuda på kaffe och gofika <3

Mina fina tulpaner, som underbara sonen kom hem med för att göra mig glad :)

Smarrig variant på cheesecake som bästa mamman gjorde här i helgen. Som hon har skämt bort oss med god mat!

Mitt dagsverk, inte klart. Men det får ta den tiden det tar. Fint blir det dock och det gör mig glad!

Mina föräldrars gamla staffetik Tindra <3

Helena och Nicole tränade på grusplanen. Själv tog jag bilen dit för att titta på och umgås lite.

Lervälling i hagen, så jag åkte och köpte stora murarbyttor att lägga höet i. Mindre spill och renare foder på så vis åt killarna.

Kortare promenader har det blivit.

Nicole tränar på, kämpar med att få ner sin häst i vikt.

Hon är så duktig, tar sitt ansvar som hästägare på stort allvar och ser till att han får ordentligt med motion <3

Och jag tar bilen för att kunna vara med och titta på dem. Hon har utvecklats otroligt mycket i sin ridning. Så stolt över henne!

Av kenzie - 7 april 2015 02:07

Är inne i en långdragen svacka, fruktansvärt mycket värk som i sin tur håller mig vaken dygnet runt. Förstår att det är fibromyalgin då två med samma diagnos mår precis som mig. Och sömnen uteblir även där. Ligger mest och blundar, hoppas på att få sova. Men icke. Så just nu är jag väldigt uppgiven, känner mig ledsen mest hela tiden. Och funderar otroligt mycket över livet. Känns som att det snart måste till en förändring. Som ni vet mår jag även riktigt dåligt psykiskt i perioder och har gjort under många år. Konstant värk drar med sig den biten dessvärre... Och utan en klippa vid min sida som lyfter mig, kan dessa perioder bli långa och kämpiga. Jag saknar känslan av att vara förstådd, omtänksamheten och att bli lyft genom kramar och trevliga samtal. Eftersom jag kan jämföra, så ser jag vad avsaknaden av detta gör, jag blir mer och mer depressiv. Det har gått så långt att Nicole i perioder funderar på att flytta till sin pappa, hon är så less på tystnaden i detta hus. Jag har full förståelse, men blir otroligt ledsen då hon alltid har varit en mammas flicka. Men så har hon också varit van vid att man i en familj pratar om allt och ingenting mellan himmel och jord. Att man kan föra diskussioner utan bråk.

Har fått så fina mail där ni undrar var jag håller hus...jag är här allt, men mår allt annat än bra. Skall ta kontakt med min DBT psykolog och prata med henne, vet iofs redan vad hon kommer att säga då jag träffade henne 1 gång i veckan under 2 år. Känner varandra väldigt väl och hon är den person som vet exakt allt om mig...vi kom ju fram till sist, vikten av att omge sig med positivitet, att välja bort sådant som sänker en istället för att lyfta en när livet som sjukpensionär blir för tufft.

Men som alltid har jag krav på mig själv...eftersom jag har valt att bo i hus och inte lägenhet...så är jag trots värken ute och krattar gårdsplan och gräsmattorna. Låg fortfarande en massa grenar sedan senaste stormen och jag kan verkligen inte bara låta saker och ting vara. Lite glad blev jag då en av bönderna stannade till med traktorn när jag krattade bort gamla löv och kvistar vid vår syrenhäck som går längs vägen, och sa att denna gård har längtat efter en husmor som dig. Det där kommer bli fint. Då sken jag faktiskt upp, men efteråt när jag fick tampas med att värken eskalerade pga krattandet...funderade jag ledsamt på om jag överhuvudtaget skall bo så här. Att bo i hus och ha trädgård kräver sitt, vare sig man hyr eller inte så skall det hållas efter. Kanske bättre att sätta sig med sin förbannade värk i en lägenhet :( Usch...vill bara gråta!

Skriver en annan dag och lägger upp lite bilder. Mamma och pappa har i vilket fall som helst varit här i påsk och jag är otroligt tacksam för all god mat mamma har lagat och pappa putsade fönsterna på eget intiativ. Känns fint att dom var här så barnen fick god påskmat och hade dem att prata med hela tiden. För när mina föräldrar är här, så är det härligt pratigt, retsamt och busigt mest hela tiden. Och ungdomarna älskar dem, självklart jag med <3

Och denna veckan skall jag passa Nicke eftersom Nicole åker till Spanien. Så han får nöja sig med lugna skrittrundor eftersom jag inte mår bra, huvudsaken att han får komma ut och röra på sig. Nähä, klockan är nu över 2 och jag känner att jag måste ta en värktablett.

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29 30
<<< April 2015 >>>

Nicoles häst

 

 

Nicke 

Ras: Arab/Nordsvensk

Kön: Valack

Född: 2006


Livet i Småland och när smärtan blir en del av livet...

Senaste inläggen

Arkiv

Besöksstatistik

Kategorier

Följ bloggen

Följ Kenzie med Blogkeen
Följ Kenzie med Bloglovin'

Copyright

Copyright all rights reserved.

 

Vill bara förtydliga att detta gäller ALLA bilder på denna sidan. Alltså får inga bilder användas utan tillstånd från oss!

I Sverige fungerar lagen som så att även om bilderna inte är markerade med copyright gäller lagen om upphovsrätt.


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se